Nej. Rosaria skildrar sin tid i denna gemenskap med värme, ärlighet och respekt. Hon beskriver det som ett hem. Hon saknade sina vänner djupt efter sin omvändelse. Det här är ingen hatskrift. Det är berättelsen om en kvinna som förlorade sitt sociala nätverk, sin identitet och sin akademiska karriär. Men hon gör sig inte till offer. Hon beskriver vad det verkligen kostade.

Hon visar också, med stöd i Hesekiel 16, att Bibeln inte pekar ut sexualitetsfrågor som någon särskild eller exotisk synd, utan placerar den i ett större sammanhang av högmod, materialism och brist på barmhärtighet. Synder som berör oss alla.

Rosaria har en doktorsexamen i engelsk litteratur från Ohio State University. Hon läste Bibeln systematiskt i två år, studerade grekiska på egen hand och analyserade texten med samma noggrannhet hon använde i sin forskning. Hon blev inte "emotionellt överrumplad". Hon blev intellektuellt utmanad av en text och av en pastor som ställde frågor hon aldrig hade fått.

Som hon skriver: "Det var aldrig någon som hade ställt sådana frågor till mig tidigare. Det här var rimliga frågor, men inte av den sorten som postmoderna professorer bollar på personalmöten."

Rosaria trodde exakt detta. Hon citerar Marx. Hon byggde sin karriär på den övertygelsen. Men hennes eget forskningsprojekt om den kristna högern tvingade henne att konfrontera en grundläggande fråga hon hade undvikit: Tänk om den materialistiska världsbilden inte kan förklara allt? Tänk om den övernaturliga dimensionen inte bara är en efterkonstruktion? Hon var intellektuellt ärlig nog att följa frågan dit den ledde.

Det svenska samhällets sekularism bygger i hög grad på antagandet att religion tillhör det förflutna, att den är oförenlig med modernitet. Men Rosarias berättelse visar att dessa antaganden aldrig har prövats seriöst av de flesta som håller dem. Hon prövade dem. Resultatet överraskade henne mer än någon annan. Om du verkligen värderar intellektuell ärlighet över kulturell konformism, är detta en bok att läsa.

Rosaria stötte på den tanken tidigt. En metodistpastor vid Syracuse University sade till henne att Gud hade skapat henne med attraktion till kvinnor och att hon kunde ha både Jesus och sin partner. Hon skriver: "Det var en väldigt tilltalande tanke. Men jag hade läst Bibeln fram och tillbaka och det finns inga spår av ett sådant postmodernt både/och-tänkande i Bibeln."

Boken är inte en debattinlaga. Men Rosaria är ärlig: när hon tog Bibelns text på allvar, på textens egna villkor, ledde det henne till slutsatser som kostade henne allt.

Rosaria håller med om att kyrkan ska vara välkomnande. Hela hennes omvändelse började med en pastor som bjöd hem henne på middag utan att moralisera. Men hon gör en skarp distinktion: att vara välkomnande är inte detsamma som att bekräfta allt en människa gör. Kärlek utan sanning är sentimentalitet. Sanning utan kärlek är brutalitet. Pastor Ken Smith visade henne bådadera.

Rosaria beskriver inte sin omvändelse som terapi. Hon beskriver den som en frontalkrock med den levande Guden. Ingen terapimetod, inget program, inget steg-för-steg-förlopp. Istället: en kvinna som läste Bibeln, ställde ärliga frågor, fick ärliga svar och till slut upptäckte att hennes hela världsbild var falsk. Helandet kom som en frukt av lydnad och gemenskap, inte av klinisk behandling.

Rosarias teologi är inte "konservativ" i betydelsen av amerikansk högerpolitik (hon kritiserar den kristna högern i USA skarpt i boken). Den är biblisk. Hon tar Skriften på allvar som auktoritativ text. Frågan är inte om detta passar i en svensk kontext. Frågan är om det är sant. Och det är den frågan Rosaria utmanar en att ställa.